Min vän frågade mig vart mitt minne tagit vägen.
Jag skojade och sa...hela mitt sinne är i yttre rymden.Säg till om det börjar växa små gröna antenner på mitt huvud!
Men så började jag gråta. Jag kände att jag menade vad jag sa. Mitt sinne är i rymden någonstans.
(hoppas jag slipper dom gröna antennerna,suck, tror inte jag skulle passa i dem!)
Känns som att jag inte riktigt vill vara där jag är.
Ibland är livet så.
Många förändringar samtidigt detta år.
Min far är svårt sjuk i cancer och lever inte nån evighet till. Hela deras liv har förändrats på ett drygt halvt år.
Han som var den starke och fixade allt är nu den som ska ta emot all hjälp.Jag vet att det är knepigt för honom.
Jag som ska skjuta hans rullstol brukar kalla honom för min bäbis. Lite skojfriskt mellan oss! Då brukar hans barnasinne vakna till liv och han gör såklart bus.
Mitt äktenskap är knas. Vi båda inser att den kärlek som ska vara kittet inte finns där.
Vänskapen finns dock.
Huset finns.
Hunden finns.
Lägenheten i Hurghada finns.
Ungdomarna,som nu ska kallas vuxna eftersom dom båda har passerat 20 årsdagen,finns inte.
Jo, visst finns dom. Men ändå inte.
Förändringens tidevarv.
Båda flyttar ihop med sina partners.
Mamma och pappa betyder inget längre.
Vi som gjorde allt tillsammans förut.
Varenda bröllopsdag/ alla hjärtansdag.
Semestrar.
Födelsedagar.
Söndagsmiddagar.
Ridning.
Vedhantering.
Trädgården.
Sola och bada på flotten...
Nu är man ensam i allt.
Reducerad till den som är lätt att irritera sig på.
Reducerad till den som ska ställa upp när det behövs.
Reducerad till den man inte pratar med längre.
Tur hunden fortfarande tycker om en.
Tur hunden fortfarande vill vara tillsammans.
Tur hunden får med en ut i skogen på promenader.
Tur hunden vill pussas.
Tur hunden vill mysa och kela.
Tur att jag får åka en liten sväng till
sol och värme på måndag.
Tur att jag kan!
Kram till er alla!
Hurghada! Here i come!
.................
My friend asked me where my memory has gone.
I joked and said ... my mind is in outer space. Tell me if it starts to grow little green antenna on my head!
But then I began to cry. I knew that I meant what I said. My mind is in space somewhere.
(I hope I don't get green antenna,sigh,don't think I would fit in them!)
Feels like I don't really want to be where I am.
Sometimes life is like that.
Many changes at the same time this year.
My father is very ill from cancer and will not live "forever". My parent's whole life has changed in just over a half year.
He, who has always been the strong one and fixed everything is now the one that will receive all help.Jag know it's tricky for him.
I, who has to push his wheelchair, like to call him "my baby". A little crazy fun between us! Then usually his child's mind come to life and he does of course small troubles for me!
My marriage is weird/over. We both realize that the love that should be the glue is not there.
The friendship, however still remain.
The house.
The dog.
The apartment in Hurghada.
The children, which will now be known as adults because they both have passed the 20 anniversary, do not "exist".
Sure they exist. But in a way not.
The big change era.
Both move in with their partners.
Mom and dad does not mean anything anymore.
Before we did everything together .
Every wedding day /valentinesdag.
Holidays.
Birthdays.
Sunday Dinners.
Riding.
Wood handling.
Garden.
Sunbathe and swim on the raft ...
Now I'm alone in it all.
Reduced to the one easy to get annoyed at.
Reduced to the one you set up when needed.
Reduced to the one you do not talk to anymore.
Lucky the dog is still enjoying You.
Lucky the dog still wants to be together.
Lucky the dog gets one out in the woods for walks.
Lucky the dog loves a kiss.
Lucky the dog wants to cuddle and snuggle.
Luckily I get to go a short trip to
sunshine on Monday.
Luckily I can!
Hugs to you all!
Hurghada! Here I come!
Men så började jag gråta. Jag kände att jag menade vad jag sa. Mitt sinne är i rymden någonstans.
(hoppas jag slipper dom gröna antennerna,suck, tror inte jag skulle passa i dem!)
Känns som att jag inte riktigt vill vara där jag är.
Ibland är livet så.
Många förändringar samtidigt detta år.
Min far är svårt sjuk i cancer och lever inte nån evighet till. Hela deras liv har förändrats på ett drygt halvt år.
Han som var den starke och fixade allt är nu den som ska ta emot all hjälp.Jag vet att det är knepigt för honom.
Jag som ska skjuta hans rullstol brukar kalla honom för min bäbis. Lite skojfriskt mellan oss! Då brukar hans barnasinne vakna till liv och han gör såklart bus.
Mitt äktenskap är knas. Vi båda inser att den kärlek som ska vara kittet inte finns där.
Vänskapen finns dock.
Huset finns.
Hunden finns.
Lägenheten i Hurghada finns.
Ungdomarna,som nu ska kallas vuxna eftersom dom båda har passerat 20 årsdagen,finns inte.
Jo, visst finns dom. Men ändå inte.
Förändringens tidevarv.
Båda flyttar ihop med sina partners.
Mamma och pappa betyder inget längre.
Vi som gjorde allt tillsammans förut.
Varenda bröllopsdag/ alla hjärtansdag.
Semestrar.
Födelsedagar.
Söndagsmiddagar.
Ridning.
Vedhantering.
Trädgården.
Sola och bada på flotten...
Nu är man ensam i allt.
Reducerad till den som är lätt att irritera sig på.
Reducerad till den som ska ställa upp när det behövs.
Reducerad till den man inte pratar med längre.
Tur hunden fortfarande tycker om en.
Tur hunden fortfarande vill vara tillsammans.
Tur hunden får med en ut i skogen på promenader.
Tur hunden vill pussas.
Tur hunden vill mysa och kela.
Tur att jag får åka en liten sväng till
sol och värme på måndag.
Tur att jag kan!
Kram till er alla!
Hurghada! Here i come!
.................
My friend asked me where my memory has gone.
I joked and said ... my mind is in outer space. Tell me if it starts to grow little green antenna on my head!
But then I began to cry. I knew that I meant what I said. My mind is in space somewhere.
(I hope I don't get green antenna,sigh,don't think I would fit in them!)
Feels like I don't really want to be where I am.
Sometimes life is like that.
Many changes at the same time this year.
My father is very ill from cancer and will not live "forever". My parent's whole life has changed in just over a half year.
He, who has always been the strong one and fixed everything is now the one that will receive all help.Jag know it's tricky for him.
I, who has to push his wheelchair, like to call him "my baby". A little crazy fun between us! Then usually his child's mind come to life and he does of course small troubles for me!
My marriage is weird/over. We both realize that the love that should be the glue is not there.
The friendship, however still remain.
The house.
The dog.
The apartment in Hurghada.
The children, which will now be known as adults because they both have passed the 20 anniversary, do not "exist".
Sure they exist. But in a way not.
The big change era.
Both move in with their partners.
Mom and dad does not mean anything anymore.
Before we did everything together .
Every wedding day /valentinesdag.
Holidays.
Birthdays.
Sunday Dinners.
Riding.
Wood handling.
Garden.
Sunbathe and swim on the raft ...
Now I'm alone in it all.
Reduced to the one easy to get annoyed at.
Reduced to the one you set up when needed.
Reduced to the one you do not talk to anymore.
Lucky the dog is still enjoying You.
Lucky the dog still wants to be together.
Lucky the dog gets one out in the woods for walks.
Lucky the dog loves a kiss.
Lucky the dog wants to cuddle and snuggle.
Luckily I get to go a short trip to
sunshine on Monday.
Luckily I can!
Hugs to you all!
Hurghada! Here I come!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar